Stina Deurell — Fotobloggen

Så här kan spåren bli när jag är ute och fotar, inte några snabba, raka promenader direkt …

Vaknade till solsken och elva minusgrader i morse. Bara att kasta på sig alla varma kläder och ta med sig kameran ut en sväng. Fotade tills magen vrålade efter frukost och tårna var blå. När jag kom in och tittade på bilderna upptäckte jag att det blivit många skuggor.

När solen står lågt lägger skuggorna en extra dimension ovanpå verkligheten. Allting finns två gånger, en gång om föremål och en gång som skugga. Skuggan och föremålet har ibland inte så mycket med varandra att göra. Ofta får jag syn på en skugga och sen tar det ett tag att förstå vad det är som kastar den. Ibland bryr jag mig inte ens om att försöka förstå skuggan. Den får vara en alldeles egen sak, i sin egen rätt.

Fotografiska noteringar

Bilderna i den här posten är tagna med ett 70-300 mm objektiv på frihand. Med all snö och solsken räcker ljuset gott till för både bra skärpedjup och att undvika skakningsoskärpa. Körde med vitbalansen på auto och har sedan avvägt balansen mellan det blåa i skuggorna och värmen i solljuset i Lightroom.

När jag ställer vitbalansen i sådana här bilder försöker jag visa vad jag upplevde och få fram mixen av både det kalla och det varma ljuset.

Det har varit minusgrader mesta tiden i Höör under januari och jag har tagit många rundor till dammen i skogsträdgården här på Holma. Allt är helt olika varje gång; isens struktur, ljuset, speglingarna och inte minst vad jag ser. Bilderna i den  här posten är alla från dammen i januari.

Har en norsk kollega och vän Magnus Reneflot som gillar att fotografera natur runt omkring där han bor i Siggerud söder om Oslo. Han berättade att han fått kommentaren från en naturfotograf från en annan del av Norge. Denne fotograf skulle absolut åka till Siggerud, för där fanns det ju massor med bra motiv!

Väldigt många bilder har förvånande lite med platsen att göra …

Fotografiska noteringar

Brukar gå en sväng runt dammen med normalzoomen och en sväng med 90 mm fasta makrot. Jag ser lite olika saker beroende på vilket objektiv jag har på kameran. Utsnittssökaren inne i huvudet kalibrerar sig efter objektivets brännvidd :-)

Är jag på humör tar jag en sväng både med och utan stativ. Om det är väldigt mörkt, vilket det varit, så är det nästan nödvändigt med stativ när jag ska fota ner i svart is. Inte ens med ISO 3200 får jag en vettig tid och hyggligt skärpedjup.

Ofta får jag kommentarer om att jag tar makrobilder och att det är väldigt små utsnitt i mina bilder. Så små att det inte går att se om man inte har en kamera med ett fint objektiv.

Sanningen är att de flesta av mina bilder skulle gå utmärkt att fota med en billig pocketkamera och att motiven är enkla att upptäcka stående. Visst fotar jag en del makro, men de flesta av mina bilder visar ganska ”normalstora” utsnitt. Motivet ovan till exempel är ca 40 cm brett och taget stående på någon dryg meters avstånd.

Har en fundering om att när vi talar om makro, så menar vi något vi i vanliga fall inte ser. Och det kanske är det som mina bilder visar, något vi i vanliga fall inte ”ser”. Eller i alla fall inte lägger märke till. Om det är det kommentarerna om makro syftar på, så tar jag dem som beröm och en kvittens på att jag lyckats!

Och ännu gladare blir jag om fler sätter en ”makro”-lins framför ögonen och börjar se allt skoj som finns.

De två bilderna ovanför och under den här texten är tagna med en dags mellanrum på samma motiv. Insåg inte att det var samma kvist förrän jag satt och jobbade med bilderna i datorn. Det har töat och fryst emellan dem.

Alla bilderna är tagna nu i jul och alla, utom den översta, är tagna  50 meter från min lägenhet i några vattenpölar bakom ladan.

De två nedersta bilderna är tagna på förmiddagen när solen just orkat över taket på dagiset. Gick runt mellan ispölarna och passade på att fota när de olika motiven just började få lite solljus.

Och så måste jag få ha med  lövfiguren som svischar ner för isbacken i full läderlappenkostym!

Bilden är tagen en frostig och solig dag för några år sedan. Hallonbladen lyste mot grannens garagevägg och jag fick syn på skuggan och såg att det blev en bild.

Skuggor är spännande – de skapar djup, ritar linjer, ger riktning och har roliga former. Och så ändrar de sig de hela tiden, framförallt utomhus.

Ju mer ljus, ju mer skugga … se dig omkring idag bland alla julens stearinljus, du kommer att upptäcka att rummen är fyllda med små, roliga skuggor.

Önskar er alla en riktigt härlig jul!

Det är alltid roligt att fotografera vid dammar. Ytan är ofta lugn och det finns växter runt om som speglar sig i vattnet. I natt var det minusgrader även här på Holma i Skåne, så det hade bildats små öar av is som låg och flöt i dammen i skogsträdgården. Dessutom var det solsken för första gången på flera dagar.

Is är ett fantastisk ”material”. Att vatten och minusgrader kan skapa dessa former på några timmar är ju märkligt om man tänker efter. Och isen ser så olika ut på olika dammar. I Maglasäte finns två dammar med ett par meters mellanrum, den ena med bäckvatten från en beteshage och den andra med källvatten. Isen på de två dammarna är fullständigt olika.

Vatten bara vatten – och köld
Tillfälliga former uppstår och försvinner
Kung Bores galleri byter utställning varje minut

Terje Hellesø, en av mina vänner och favoritfotografer, har en blogg där han utmanar alla att ta en landskapsbild i mellandagarna, jag har antagit utmaningen – gör du?

Fotografiska noteringar

Ställde mig så jag hade motljus och rörde mig fram och tillbaka längs stranden för att hitta kombinationer av is, speglingar och solblänk. Motljuset lyfte fram de fina strukturerna i isen. Jobbade på frihand med mitt 70-300 tele. Eftersom det var ljust kunde jag använda den bländare jag ville. Så valet för varje bild stod mellan att få fin skärpa på hela isflaket eller att få en suddigare spegling.

Inte helt lätt att hitta rätt exponering, måste kompromissa mellan att få helt utfrätta (helt vita) högdagrar i solblänket eller en alltför mörk exponering. Bilderna ovan är helt vita i blänket och jag har inte ändrat exponeringen i datorn, bara ökat kontrasten lite för att få fram strukturerna bättre. När jag såg solblänket där vid dammen så var det ju helt vitt och jag såg bara ljus, så det här bli mest verklighetstroget.

Och rent tekniskt är det bra att exponera så ljust som möjligt, det ger minst brus i bilden. Ju fler fotoner som träffar sensorn ju bättre. Ju längre åt höger histogrammet ligger ju bättre. Mörka partier i en bild har träffats av få fotoner och om man ljusar upp dessa delar ser man att de är brusiga, alltså att det bildas fläckar med olika färger och ljushet som inte ska vara där. Om man istället mörkar ner en lite för ljus bild så blir den inte alls brusigare.