Stina Deurell — Fotobloggen

Idag har jag skrivit avtal med Briljans bildbyrå. Det är en liten men aktiv byrå som presenterar sig så här ”Letar du högklassiga bilder som ska förstärka ditt budskap? Vi har bilderna med extra briljans från ett trettiotal av Nordens främsta fotografer”. Så jag är väldigt glad och stolt över att få vara med!

Har dragit mig för att sälja bilder via bildbyrå. Har inte tyckt att mina bilder är ”bildbyråmässiga” och inte velat ha krav på mig att ta ”normala” bilder. Men Briljans gillar mina konstiga bilder. Bilderna i det här inlägget är från deras urval från mina webbgallerier.

Nu väntar ett stort arbete med urval och bildhantering innan mina bilder finns i deras databas. Självklart fortsätter jag med utställningar, kurser och bildspel, men det här blir ett bra komplement.

Kul när det fungerar att göra sin egen grej – gör det du med!

Ska ha en stor utställning på Naturum Värmland i vinter och sitter nu och arbetar med bilderna till den. Utställningen har tre delar och den största är min version av japanska bildrullar – Kakemonos.

När jag tränade aikido (japansk kampkonst) kom jag i kontakt med dessa rullar och för ett drygt år sen kom jag på idén att använda formen till mina bilder.

De traditionella japanska rullarna kan ha mycket vilda blandningar mellan själva bilden i mitten, remsorna uppe och nere och bakgrunden. Jag försöker hålla mig till ett sobrare uttryck, men ibland tar jag ut svängarna lite mer. Det bilder ni ser här är bara halva rullen, sen lägger jag ett stort enfärgat fält under och över som antingen kontrasterar eller harmonierar med bilden. Den nedersta bilden med grenarna kommer att få en kraftig röd färg. Till den övre kommer jag nog att plocka upp den blågröna tonen i isen.

Jag gillar att jobba med det här formatet för att jag kan använda väldigt enkla och vardagliga motiv. Sådana motiv som i mångas ögon inte är några motiv. Med hjälp av formen kan jag lyfta dem och säga ”Se här, det här är värt att se länge på, det är konst, det är vackert”, för det är det ju! Hur många isbubblor och trädgrenar går vi inte förbi, utan att ens ägna dem en halv sekunds beundran?

Det är väldigt svårt att förutsäga vilka bilder som kommer att fungera som en Kakemono. Jag provar många bilder och för varje bild testar jag flera olika uttryck – mörkare bakgrund, ljusare, mindre färg, invertera … och så ska ”remsorna” passa också. För att inte tala om pysslet med att montera dem med matchande sidenband uppe och målad trärulle nedtill …

Se fler Kakemonos i min portfolio – de som finns där är tidigare bilder, de nya jag jobbar med nu lägger jag ut lite senare.

354 bilder kom in till tävlingen som arrangeras inför Skånsk Naturfotofestival den 7 mars i Hässleholm. Och nu kan det avslöjas att den enväldiga juryn består av mig.

Är själv kluven inför att tävla i foto. Det är lite som att vara med i en ”bollmatch” där några spelar golf, några fotboll och andra tennis. När jag åtog mig det här uppdraget klargjorde jag att jag inte kan göra någon objektiv bedömning, det är omöjligt. Den som vinner är inte bäst. Den som vinner har följt tävlingens regler och tagit en bild som tilltalar mig och som jag som jury kan motivera.

Urvalsarbetet

Fick alla bilderna på en cd-skiva idag, la dem i en stor mapp och importerade den till en katalog i Lightroom. Så har  jag inte en chans att se vem fotografen är. Det är bilderna som gäller!

Började med att sortera fram alla bilder som hade någon form av möte. Antingen att några på bilden möttes eller ett möte mellan fotografen och det avbildade. Alltså någon form av kontakt. Att fotografen sett ett landskap, en blomma eller ett djur räknar jag inte som ett möte. För ett möte krävs minst två parter. 90 bilder blev kvar, hela 264 bilder försvann och då var jag ändå generös i min bedömning och tog med alla parningsbilder och bilder på djur som äter andra djur.

Gick igenom de 90 bilderna helt subjektiv. Säger den här bilden något till mig. Berör den? 34 bilder kvar. Kollade den tekniska kvalitén. I reglerna står det ”minsta tillåtna mått på bilden är 10*15 cm i 300 dpi”. 29 bilder kvar. Gick igenom dem en gång till och valde ut dem där jag verkligen såg ett möte. 17 bilder kvar. Nu får de vila några dagar, sen tar jag tag i dem igen. Det är bra att sova på saken.

Jag har varit jury ett par gånger tidigare, det är både roligt och lärorikt. Bland annat har jag lärt mig att om jag någon gång tävlar med mina bilder ska jag läsa reglerna noga och framförallt kolla med ett par personer som jag litar på att mina bilder håller för en utomstående blick. Det är så lätt att jag påverkas av hur det var runt omkring när jag tog bilden och mina egna idéer och tankar. Sånt ser ju inte en jury, tyvärr …

Kom på festivalen!

Kom gärna på festivalen! Bra föreläsare, fina fotoutställningar och så avslöjar jag vilka som vinner fototävlingen!

Bilden på mitt möte med kalvarna tog jag i somras ute på Österlen och jag var väldigt glad att det var ett staket mellan oss ;-)

När jag fotograferar is tänker jag alltid på vårt universum, på det allra största och det allra minsta och på oss mitt i. För vi lever mitt i universum – i alla fall storleksmässigt.

Det allra minsta som finns är Plancks konstant: 10 upphöjt till -33 cm. Inget mindre än det kan existera, i alla fall inte enligt de fysiska lagar vi känner till. 10 upphöjt till 28 cm är det största vi kan se, vår kosmiska horisont. Det som ligger bortanför det når oss inte. Detta ger oss ca 60 steg där varje steg är tio gånger större än det förra.

Isen jag fotograferar och den vardagsvärld vi alla lever i har alltså ungefär 30 steg uppåt och 30 steg neråt. För en elementarpartikel är jag lika stor som universum är stort för mig. Det finns ungefär lika många storlekssteg in i isen som det finns rymd utanför!

För mig är de här tankarna en del i hur jag relaterar till världen och därmed en del i hur jag fotograferar. Det finns många storlekar och allt både neråt och uppåt är helt nödvändigt för att jag ska kunna existera. Tacksam hela vägen ner och hela vägen upp …

De här siffrorna har jag fått från boken ”The view from the center of the universe” av Joel R. Primack och Nancy Ellen Abrams. Det finns många fler intessanta tankar i boken och jag kan verkligen rekommendera den för alla som vill vidga sitt tänkande.

Fotografiska noteringar

Bilderna har jag tagit stående på en brygga i Saltsjö Duvnäs.  Fast 90 mm, ca bl 8, 1/125 sek, iso 400. Ljuset i den undre bilden kommer från att bryggan skuggar övre delen av bilden och solen skiner under bryggan på undre delen. Båda bilderna är runt 30 cm breda.

Vintern är absolut min favoritårstid för fotografering. Kölden är en av de roligaste och kreativaste konstnärerna vi har på den här blå, vattenmättade planeten. Förstår inte hur det kan skapas så många olika strukturer och former av bara köld och H2O.

Har varit hos Kate Kärrberg, naturfotograf och god vän, ett par dagar och hjälpt henne och hennes man Ralf att sätta upp ett arbetsflöde med Lightroom på två datorer. Det gick bra. Fredag eftermiddag fick jag några timmar ledigt från datorerna ;-) och vi åkte ut med sparken på sjön alldeles vid deras stuga. Varm glögg, fruktkaka, solsken och fantastiska former i isen. Kan man ha det bättre?

Fotografiska noteringar – ISO-auto mm

Alla bilderna här är tagna under vår tur på isen igår I Lerum utanför Göteborg. Storleken  på utsnitten är allt från en dryg decimeter till en dryg meter. Alla bilderna är tagna med min normalzoom (28-70mm), bländare 7,1, 1/100 sekund och med ISO-auto påslaget.

Hade kunnat använda en lite kortare tid för vidvinkelbilderna, men när jag sätter igång och  fotograferar vill jag kunna zooma utan att behöva ändra inställning hela tiden. 1/100 sekund räcker för 70 mm alltså ställer jag in det. Varför det är så återkommer jag till i ett annat inlägg.

Vet att det är ett antal fotografer som vrider sig i svåra plågor när de läser ovanstående och tycker att man alltid ska optimera inställningarna för varje bild. Vi är alla olika, jag offrar lite brus eller oskärpa på mitt altare för kreativitet och enkelhet.

ISO-talen på bilderna varierar mellan 200 och 1000. Med min Nikon D300 är det inga problem att gå upp till ISO 1000 eller mer … Och med bilder på knölig is, så kan jag inte tänka mig att någon ser ifall bilderna är lite  brusiga på grund av högt ISO-tal eller om det är strukturen i isen. Tycker att ISO-auto är en trevlig funktion. Jag kan ställa in den tid och bländare jag vill ha och om ljuset inte räcker så höjer kameran ISO-talet. Jag kan fokusera på att se motiven och klarar mig utan stativ även om det är lite mörkt.