Stina Deurell — Fotobloggen

Var i Skäralid igår – mulet och några regnstänk. Lugnt och skönt.

Ska hit igen nästa vecka med 22 elever från Fotoskolan Skåne. Tänker att Skäralid är den perfekta platsen för en dag kring traditionellt naturfoto. Här har väl alla naturfotografer i Skåne varit och fotat?

De här bilderna är alla tagna från samma plats. Flyttade stativet mindre än en meter mellan exponeringarna. Vatten är roligt!

Har varit ute och rest en vecka. Bildvisning och fotokurs vid Hornborgasjön och en tur till bland annat Bohuslän med fotografering ute på klipporna.

Älskar dessa stenytor. Kan leka, njuta, titta, fota hur länge som helst. Tyvärr går solen ner rätt vad det är …

Flera tidslager möts i bilderna – berget som är en miljard år gammalt, bergets nuvarande yta som slipades fram av inlandsisen för 10 000 år sedan, lavarna och mossorna som växer från år till år, fuktfläckarna som är dagsfärska och sist solljuset som ändrar sig från minut till minut.

En tidsresa som får mig att känna svindel. Och glädje. Och tacksamhet.

Och förundran.

Var hemma hos en vän häromdagen och hittade en liten installation i hennes trädgård. De hade lekt med tomtebloss fastsatta i frigolit och nu stod de där under björken och såg spretiga och bortglömda ut.

Var ute på Ekorundan igår och hälsade på Lisbeth Andersson på Sunnantorps Gård. På hemvägen tog jag en sväng upp i fågeltornet vid Sjöholmen vid Västra Ringsjön. Några tranor flög förbi.

Tittade ner från tornet och såg en gång in i vassen, gick ner och in bland de över tre meter höga vasstråna som vajade och susade ovanför mig.  Mäktigt och så vackert.

Som vanligt när jag slår på mitt medvetna seende så blir jag alldeles yr och lycklig över hur mycket skönhet det finns överallt. Hittade ingenting som var fult. Fulhet sitter bara i mitt huvud och går att slå av. Som att ta bort ett filter.

All skönhet jag ser går inte att stoppa in i ett fyrkantigt, platt utsnitt på en blogg. Fotografiet har begränsningar som verkligheten inte har.

Samtidigt är det en utmaning att försöka fånga det jag upplever på bild, utan att reducera det till något begränsat och avskiljt. Få med känslan av att det är lika vackert en halvmeter åt sidan. Att det är slumpen som styrt utsnittet, även om det inte är det.